var ute på promenad idag efter jobbet. nu har mitt hurtliv kommit igång en bit.

gick runt margots tuttar och tänkte gena hem genom gamlia. det var en dum ide...
jag gick samma väg jag alltid gjort (trodde jag) helt plötsligt möter jag umeås längdskidselit som susar ner för en backe. ni vet såna som intar köttbulleposition i nedförsbackar, och lutar i kurvorna för att det går så fort. den slags eliten...
hmm det här ser inte ut som det brukar göra, tänkte jag efter ett tag. men allt är lugnt. jag hittar hem
men vad händer?
helt plötsligt irrade jag runt i skogen, vilsen, lite blöt om fötterna, och såg mitt liv passera i revy för mina ögon.
såg mig själv som från ovan, vandra runt i skogen, utsvulten, frusen, törstig, trött. var säker på att allt hopp var ute,  men då, då kom jag till en stor upplyst väg. SMSPÅRET! woho, då vet jag vars jag är (eller nä, men jag vet att den är typ 8 km lång och går upp och ner, upp och ner) så om jag följer den tillräckligt länge MÅSTE jag ju komma ut förr eller senare. sagt och gjort. dum di dam. hej vad jag gick. sen såg jag med mitt öga bron som jag alltid brukar gå under just innan jag svänger av ner hemmåt, WOHO x2 nu är jag ju nästan framme så jag vek av från smspåret och gick mot bron. kom till bron och vad händer? jo!! jag upptäcker att det inte alls är MIN bro! det är en helt främmande bro jag aldrig sett förut. tänkte nästan ringa mor och far och säga tack och hej och be dom fixa alla detaljer med kajsa, hem och jobbet när jag är borta för alltid. men jag höll mig en liten stund till och vandrade på. och tur var väl det. för
tillslut, tillslut såg jag hus jag kände igen. glädjen och värmen spred sig i min kropp.

bör skaffa gps tills nästa gång man ska ut i skog och mark


för övrigt är min ponnieponnie världens bästa. blev vaccinerad idag och blinkade inte ens. mattes älsklingsfavv