vaknade av att jag skakade. drömde om spindlar. älgspindlar för att vara exakt. tror knappast dom finns på riktigt, men den mänskliga versionen av robin hood sa att dom kan springa i 70 km/h. snabba små rackare. vet precis hur dom ser ut, nästan som små flugor.
så jag vaknade alltså, täckt av älgspindlar och skakade. vände på mig för att leta min värme och känna trygghet, bort från alla spindlarna och kylan. men där fanns.... inget. ingen.
bara mer plats. jag vill inte ha mer plats!
"vad är det här?"  tänkte jag, för att 1 microsekund senare inse hur livet ligger till.
då kom allt tillbaks. huvudvärk, smärta, tårar, ångest.

och tystnaden. hur är det tänkt att en människa ska kunna sova när det är SÅ TYST??
det är ju helt sjukt. och kallt.
hur jag än försökte ligga i sängen var det bara obekvämt. 25 minuter senare var ingenting bättre. inte ett dugg
försökte tänka positivt. se det från den ljusa sidan. tänka på saker, som att..... um.... nä, jag kom ju faktiskt inte på en enda rutten sak.
men jag försökte iaf. och det är väl tanken som räknas? eller?

men du har fel. det HJÄLPER att prata, det är sånt människor gör, man pratar om saker, tillsammans, berättar hur man känner, hur man mår, vad man tycker. det blir bättre. du vet bara inte om det, för du har aldrig provat.
man pratar och försöker lösa saker, TILLSAMMANS! det var ju vi, inte du och jag, utan VI! det kanske hade gått att lösa på nått sätt, om inte annat hade jag vart medveten om vad som var på väg att hända. men som sagt, du har fel

mitt täcke är som en plåt.
mitt hjärta är ett sår



jag är ledsen